Mitt första djur

Det var 1995 och hundarna sprang lösa på vår trädgård. Familjen hade inget husdjur så dessa jyckar var ju inte våra. Jag och min syster ställde oss vid fönstret för att kika på vad som händer. Mamma och pappa tog på sig anvsaret att försöka få kontakt med djuren. Det fanns inga som helst halsband på dem. De verkade ha sprungit bort från sin familj. Rädslan var att hundarna skulle vara aggressiva, men mamma och pappa fann dem väldigt kärleksfulla. Vi hade länge tänkt att skaffa hund, men då var timingen tvungen att vara den rätte. Detta tillfälle kändes väldigt bra, men om hundarna tillhörde en annann familj kan ju inte vi bara ta hem dem. Det slutade med att dessa fick bo i källaren och under tiden ringde pappa till polisen och andra myndigheter om de hade hört något från en familj vars hundar sprungit iväg.

Vi kunde ju inte bara ta hem dem och uppfostra dem på vårt sätt. Den lokala matbutiken hade lapparna skrivna av mamma och pappa där det helt sonika stod att hunden är funnen. Vi trodde att någon familj skulle komma till oss ganska kvickt för att hämta hem jyckarna. Dock hade vi väldigt fel. Lappen hängde uppe säkert i en månad, men ingen responderade. Det tycktes vara märkligt, men under tiden tog vi hand om hundarna. En dag kom dock en äldre dam till oss och sade att det var hennes hund. Det var polisen som lett henne till oss. Hundarna verkade vara hennes då de snabbt sprang och slickade henne i ansiktet. En era var därmed slut. Det kändes som om familjens tid som hundägare skulle bli kort, men icke.

Damen hade tagit med sig fikabröd så vi kunde sätta oss ner och prata om situationen. Hon hade kommit till åren, runt pensionsålder, och inte hunnit ge hundarna den kärlek som krävdes. Under samtalet med oss i familjen tittade hon många gånger ut för att se hur hundarna mådde. När fikat var över sade dock hon, de magiska ordern, att hundarna troligen skulle må bättre hos oss. Det var så fantastiskt och den här juli-dagen i 1995 kommer alltid ligga mig oerhört nära hjärtat. För min del föddes här intresset och fascinationen för djuren, speciellt hundar, viken bara blir starkare för varje dag.

Jag fick min första hund, 1995, vilket är 19 år sedan. Jag var då åtta år gammal och jyckarna hade just presenterats i mitt liv. Det mest rimliga resultatet hade varit om man blev lite smårädd för denna stora varelse, men min tes är att någon form av kärlek gjorde sig synlig redan vid första ögonblick. Det var kanske inte en sådan relation som att hunden slängde sig i mitt knä och på det sättet lekte. Vi gick dock gärna på långa skogspromenader vid vattnet och bara njöt av livet. Det var så fint och glädjande på alla sätt att jycken mådde bra i mitt sällskap. När namnet till hunden skulle döpas fanns egentligen inte något val för familjen, vi var alla stora fantaster av Super Mario och Luigi. Hunden var ganska knubbig, men smart ville gjorde det naturligt att döpa honom till Mario.

Leif